Ett par frågor som, i en eller annan form, ofta kommer upp vid samtal om Yoga Vasishtha (eller yogafilosofi/vedanta i allmänhet) är:
- ”Varför ‘lidelsefrihet’? Det är ju passion som gör livet värt att leva!”
- ”Varför ‘frihet från kretsloppet av liv och död’? Dör vi är det väl fantastiskt att vi kan återfödas och leva om och om igen! Vem vill upphöra att existera..!”
Mitt svar (baserat på Vasishthas undervisning) är: Var inte orolig! Ingenting går förlorat, annat än vår missuppfattade föreställning om oss själva och verkligheten. Vaknar vi upp till vår sanna natur som gränslöst, oändligt medvetande får vi naturligtvis ett helt annat perspektiv på livet. Vi inser att vi är odödliga: vi har varken fötts eller kommer någonsin att dö. Vi har ännu en fysisk en kropp att leva i världen med, som kan uppleva alla former av njutning och smärta så länge den finns kvar. När denna faller bort kan den subtila athivahika-kroppen sägas vara kvar i ‘genomskinlig’ form, dvs vi uppfattar den inte som någonting annat än det oändliga medvetandet. Spontant och otvunget kan vi fortfarande ta på oss ett fysiskt förkroppsligande, vi är dock inte bundna till detta och vi uppfattar inte heller detta som någonting annat än det oändliga medvetandet. Eller så väljer vi att erfara den utåtriktade delen av vår existens i Vishnus eller Shivas högsta hemvister. Eller bådadera på en och samma gång: vad är omöjligt för det oändliga medvetandet?
Frihet från kretsloppet av liv och död innebär frihet från konsekvenserna av vår tidigare okunnighet, vilka försatte oss i mental och fysiskt fångenskap. Det innebär inte utplåning av annat än den bundna, lokaliserade ego-upplevelsen: vad som står kvar är vårt odödliga Själv, det oändliga medvetandet, Brahman.
Jag har dessutom valt att översätta vairagya med ”lidelsefritt jämnmod”, för det är det inre jämnmodet som är själva poängen. Inte något sterilt avståndstagande från världen, känslor och begär.
Ett exempel av många från Yoga Vasishtha, finns i Berättelsen om Shikhidvaja och Cudala. Drottning Cudala lyckades snabbt, genom inre utforskande, nå upplysning. Detta medan hon samtidigt levde fullt ut som drottning i palatset, med alla de förpliktelser och de njutningar som tillhörde detta liv. Kungen kunde dock inte, trots att upplysning även var hans stora mål, förstå henne när hon försökte förklara hur hon nu upplevde sitt tillstånd. Han uppfattade avsägelse av världen på det ytliga sättet, överlämnade riket i hennes händer och blev eremit i vildmarken. För att göra en lång historia kort, efter många år sökte hon upp honom och lyckades till sist vägleda honom till upplysning. Nu vandrade de genom skogarna, fria och upplysta. Hon tänker:
”Här är min äkta man som är ädel och stark. Skogen är vacker och romantisk. Vi befinner oss i ett tillstånd där trötthet är okänt. Varför skulle då inte en önskan om njutning framträda i hjärtat? Den befriade vise välkomnar och upplever allt det som spontant kommer i hennes väg. Den som låter sig hämmas av stelt livsförnekande inbjuder okunnighet. Den kvinna vars passion inte väcks av närheten av sin ädle och starke make när de vandrar genom en underbar skog full av blommor, hon är så gott som död! Vad har den som äger Självinsikt att vinna på att avsäga sig det som utan ansträngning kommer i hennes väg? Jag borde göra det möjligt för min make att glädjas åt kärleksaktens njutningar med mig.”
Detta gäller för alla Jivanmukta (”befriade med kropp”: förverkligade helgon, upplysta gudar et c); Vasishtha säger: ”Det finns mer här. Även i fallet med de befriade helgonen som ännu är förkroppsligade finns det en upplevelse av materialitet medan de utför sina dagliga göranden. Moksha eller befrielse är ett inre tillstånd. Kroppens naturliga funktion förblir kvar hos kroppen och upphör inte. Den som står fri från okunnighet, eller sinnet, blir aldrig åter bundet av sinnet (…). Kroppens funktioner är naturliga för den även i fallet med den befriade personen. Men denne persons medvetande är stabilt och påverkas inte av den fysiska kroppens tillstånd.”
Den som därefter i sinom tid når slutgiltig Befrielse, Videhamukta (”befrielse utan kropp”) beskrivs av Vasishtha så här:”En Videhamukta finns till och finns samtidigt inte till, är inte vare sig ‘jag’ eller ‘en annan’. Hon är solen som skiner, Vishnu som beskyddar alla, Rudra som förintar allt, Brahma som skapar; hon är rymden, jord, vatten, luft och eld. Hon är i själva verket det allomfattande medvetandet – det som är alla varelsers själva essens – allt är hon och hon allena.”
